Trying for what
Varför kan inte folk fucking chilla, blir så jävla inihelvetes förbannad. Co på landet är ju fan #¤%¤#¤%.
Dom fattar väl själva att man inte firar en 18åring en lördagkväll med släkten. Och speciellt inte första helgen man är 18, rätt uppenbart att man har något planerat då. Hur svårt är det att höra av sej och fråga om jag ska göra något med tanke på att jag gör något varje helg jag är därute? Fyfan säger jag, nu är det krig. Åker inte dit ikväll iallafall, då hade jag fan gått raka spåret in till skafferiet, korkat upp en vinare eller vafan som helst,rökt som en jävla skorsten, dragit på högsta på datorn, åkt pulka i trappen, spytt i Ingels garderob, kraschat bilarna och tagit med mej kattfanskapen (inte feta frida) och snott Pontiacen och åkt tillbaks hit. Och ja, jag är en aningens sur just nu faktiskt. Och för det andra så kommer jag att bli så jävla rykt när Ingela får syn på min piercing, inte för att jag bryr mej men hon kommer straffa pappa och va grinig mot honom i ett halvår eller så. Men kom igen, det är ju inte världens grej. Det är en liten liten pärla i läppen, kunde lika gärna varit största tatueringen i ansiktet eller nåtgot. Kan dom inte bara acceptera det, för min skull? Jag får fan lida hur mycket som helst på grund av att dom går och ser ner på mej, är besvikna för att jag inte är... normal? Jag har absolut ingen lust att vara därute på landet och vara trevlig när ingen är det tillbaks.
Tänk er att känna dej som en gäst, hemma hos dej själv. Hur fan kan det bli så? Det spelar ingen roll hur mycket eller liten plats man tar, det känns åt helvete iallafall. Jag har ingenting kvar hos dom, förutom min pappa. Eller hade kanske, börjar faktiskt känna en tår som slinker ner för kinden när jag inser vad fan som hänt. Vad som hänt med min pappa, han har ändrats. Men jag vet att det inte är av frivilliga skäl, han är lika rädd som jag att tappa det man har, sin framtid man byggt upp och för han är det kört att bygga upp en ny, en ny familj.
Dock har han tappat en familjemedlem på vägen...
Varför jag inte bara går min väg? Då skulle hans raseras. Jag skulle känna en förjävla stor skuld, vilket han nog också skulle göra. Det är förjävligt vad folk kan nyttja med makt. En vanlig hel familj skulle sitta fint. Bajs.
Och ja, det blev ett konstigt inlägg som jag knappt förstår mej på.
Dom fattar väl själva att man inte firar en 18åring en lördagkväll med släkten. Och speciellt inte första helgen man är 18, rätt uppenbart att man har något planerat då. Hur svårt är det att höra av sej och fråga om jag ska göra något med tanke på att jag gör något varje helg jag är därute? Fyfan säger jag, nu är det krig. Åker inte dit ikväll iallafall, då hade jag fan gått raka spåret in till skafferiet, korkat upp en vinare eller vafan som helst,rökt som en jävla skorsten, dragit på högsta på datorn, åkt pulka i trappen, spytt i Ingels garderob, kraschat bilarna och tagit med mej kattfanskapen (inte feta frida) och snott Pontiacen och åkt tillbaks hit. Och ja, jag är en aningens sur just nu faktiskt. Och för det andra så kommer jag att bli så jävla rykt när Ingela får syn på min piercing, inte för att jag bryr mej men hon kommer straffa pappa och va grinig mot honom i ett halvår eller så. Men kom igen, det är ju inte världens grej. Det är en liten liten pärla i läppen, kunde lika gärna varit största tatueringen i ansiktet eller nåtgot. Kan dom inte bara acceptera det, för min skull? Jag får fan lida hur mycket som helst på grund av att dom går och ser ner på mej, är besvikna för att jag inte är... normal? Jag har absolut ingen lust att vara därute på landet och vara trevlig när ingen är det tillbaks.
Tänk er att känna dej som en gäst, hemma hos dej själv. Hur fan kan det bli så? Det spelar ingen roll hur mycket eller liten plats man tar, det känns åt helvete iallafall. Jag har ingenting kvar hos dom, förutom min pappa. Eller hade kanske, börjar faktiskt känna en tår som slinker ner för kinden när jag inser vad fan som hänt. Vad som hänt med min pappa, han har ändrats. Men jag vet att det inte är av frivilliga skäl, han är lika rädd som jag att tappa det man har, sin framtid man byggt upp och för han är det kört att bygga upp en ny, en ny familj.
Dock har han tappat en familjemedlem på vägen...
Varför jag inte bara går min väg? Då skulle hans raseras. Jag skulle känna en förjävla stor skuld, vilket han nog också skulle göra. Det är förjävligt vad folk kan nyttja med makt. En vanlig hel familj skulle sitta fint. Bajs.
Och ja, det blev ett konstigt inlägg som jag knappt förstår mej på.
Kommentarer
Postat av: Mirre
Inte så lätt men, stå på dig Erika även fast det brister lite ibland ._.
KRAm
Postat av: Moa
Håll ut Erika! Och ryt ifrån när det blir för mycket! Jag finns alltid här och stöttar dig, det vet du bästa <3
Postat av: lukes
Dagens fråga: Har du färgat/slingat håret någon gång?
Postat av: Cecilie - Bloggvärldens mest musikfyllda blogg
Kämpa på!! Kram
Postat av: Jennie
Du är stark erika, kämpa på som alla andra kommenterat och var envis, visa vad du kan, finns här det vet du. <3
Trackback
