Jag lever när jag inte är ensam, död när jag är själv
Läste igenom min gamla blogg nyss och fann det här som jag skrivit
för nästan exakt ett år sedan. Det lät verkligen inte som jag men ändå
fanns där nått som stämde in på mej. Tycker den är fin, texten.
Det känns verkligen som att allt faller just nu.
Mina känslor beteer sej inte som förut.
Dom lurar mej fram & tillbaka, förvirring.
Jag saknar känslan, den försvann när allt försvann.
Och jag är rädd att den inte kommer tillbaka.
Men gör den det så förlorar andra på det,
just nu är det bara jag som förlorar... mej själv.
Nej, helt ärligt så vet jag varken ut eller in längre.
Vad är det ens jag syftar på?
Vet iallafall en sak, jag är inte lycklig någonstans.
Det är för mycket saker som bara finns där, i vägen.
Personer, tankar & känslor. Jag har svårt att släppa.
Allt det här gör det så mycket svårare, och absolut
inte bara för mej själv utan även för alla andra i min närhet.
Jag lever när jag inte är ensam, död när jag är själv.
Det är så det känns och så det är.
Och längre & längre driver jag det hela.
Chansa, det vågar jag inte. Låter det vara.
Är rädd att någon annan ska inse och ta Det ifrån mej.
Men ändå vill jag, så att jag faktiskt inser hur det ligger till.
Det vore inte mer än rätt om jag skulle falla dit.
Vad gör jag sen? När jag lämnat det jag har kämpat för?
Kommer jag låta tårarna falla fritt eller visa mej stark?
Trampar jag igenom totalt och får allas blickar på mej?
Blickar som visar den jag verkligen är?
Låt mej förklara, även fast det inte något att berätta.
Se mej inte som den idioten jag egentligen är.
Jag ber er att inte se mej som jag själv gör...
Mina känslor beteer sej inte som förut.
Dom lurar mej fram & tillbaka, förvirring.
Jag saknar känslan, den försvann när allt försvann.
Och jag är rädd att den inte kommer tillbaka.
Men gör den det så förlorar andra på det,
just nu är det bara jag som förlorar... mej själv.
Nej, helt ärligt så vet jag varken ut eller in längre.
Vad är det ens jag syftar på?
Vet iallafall en sak, jag är inte lycklig någonstans.
Det är för mycket saker som bara finns där, i vägen.
Personer, tankar & känslor. Jag har svårt att släppa.
Allt det här gör det så mycket svårare, och absolut
inte bara för mej själv utan även för alla andra i min närhet.
Jag lever när jag inte är ensam, död när jag är själv.
Det är så det känns och så det är.
Och längre & längre driver jag det hela.
Chansa, det vågar jag inte. Låter det vara.
Är rädd att någon annan ska inse och ta Det ifrån mej.
Men ändå vill jag, så att jag faktiskt inser hur det ligger till.
Det vore inte mer än rätt om jag skulle falla dit.
Vad gör jag sen? När jag lämnat det jag har kämpat för?
Kommer jag låta tårarna falla fritt eller visa mej stark?
Trampar jag igenom totalt och får allas blickar på mej?
Blickar som visar den jag verkligen är?
Låt mej förklara, även fast det inte något att berätta.
Se mej inte som den idioten jag egentligen är.
Jag ber er att inte se mej som jag själv gör...
Kommentarer
Trackback
